Jag är en sådan dum kvinna ibland, jag är så dum.

Skulle kunna sitta här och skriva flera sidor, om hur allt känns och framförallt vad jag känner.
Ingen kommer någonsin förstå hur gärna jag inte vill vara som jag är,
hur mycket jag önskar att jag kunde kämpa och stå emot alla mina hjärnspöken.

Varför måste jag vara den som är så jävla osäker och rädd hela tiden?
En jävla blödig, svartsjuk och korkad idiot är vad jag är, jag hatar det, jag hatar det så jävla mycket.
Jag vill vara sådär underbar, en sådan människa folk längtar efter att träffa, en sådan som får
alla att skratta och le hela tiden.

Men jag är inte det, har aldrig varit och kommer antaligen aldrig heller att bli.
Hur gör man för att tränga undan alla idiotiska tankar som bara samlas
på lager i huvudet, what's the wakeup call och hur ska man bota eller mildra det?

Jag vill så gärna ha ett självförtroende, känna att jag duger
som jag är och definitivt inte sitta och göra andras liv till skit.

Jag vill också vara svår, svårfångad och svår att förstå sig på.
Mystisk, spännande, efterlängtad och allt det där som alla andra tycks vara.

Önskar att jag kunde säga att det är jag som inte ringer, inte sms:ar eller hör av mig.
Den som aldrig lägger upp pussbilder på bilddagboken eller den som gullar rundor.
Den som är precis som dom flesta andra, helt enkelt.

Fan också, sådant här kvällssnack driver mig till vansinne, hela kroppen
bubblar upp av oro och ångesten kommer väl snart som ett brev på posten.

Hur fixar man någon som redan är förlorad?